Unionen befinner sig år 2020 i ett korstryck mellan en världsordning som allt mer präglas av USA:s protektionism och Kinas globala ambitioner, samt en politisk splittring mellan medlemsländerna. Samtidigt som dessa utmaningar måste hanteras av EU:s politiker framskrider den digitala revolutionen och tekniska utvecklingen med oförminskad styrka.
Denna samhällsomvandling där handel, mellanmänsklig kommunikation och informationsspridning i allt högre grad sker digitalt lämnar ingen opåverkad. Frågan är vad EU kan och bör göra för att kunna skörda frukterna av teknologiskiftet och säkra sin globala konkurrenskraft? Hur ska EU hantera övergången till den digitala tidsåldern?
I Europaperspektiv 2020 – den 23:a årgången av årsboken – erbjuder ledande svenska forskare och experter sin analys av EU och teknologiskiftet.
Sammanfattning:
Utrikespolitiska institutet ordnade tillsammans med Sveriges ambassad i Finland och svenska nätverket för Europaforskning Europaperspektiv 2020-seminariet som ett webbinarium den 15 september. Webbinariet öppnades av Charge d’affaires vid ambassaden Carina Mårtensson. Hon önskade alla välkomna och konstaterade att man kan plocka upp årets publikation vid Utrikespolitiska institutet. Sedan tog Lars Oxelheim över som är en av redaktörerna till ”EU och teknologiskiftet, Europaperspektiv 2020”. Årets upplaga är den 23: dje upplagan och meningen med publikationen har alltid varit att framföra Europaforskning och aktuella frågor till allmänheten. Årets ordförande var Susanna Sjöstedt, utrikeschef på Svenska Yle, som presenterade alla talarna.
Första kapitlet från publikationen som presenterades var professor Björn Sandéns kapitel om klimatomställningen som han skrivit tillsammans med Staffan Jacobsson. Sandén konstaterade att det finns behov av radikala teknikskiften inom jordbruk, transport etc. på grund av klimatomställningen. Politiken har styrmedel för att föra detta framåt. I kapitlet lyfts fram vilken typ av tankemodeller styr politiken. Enligt professor Sandén är det det neoklassiska perspektivet som styr. I den här modellen finns det orosmoln; den är kortsiktig och har effektivitet som mål dvs. det som är billigast just nu. Han anser att industrin borde ändras över flera decennier och då skulle politiken stödja den mognaste modellen, dvs. en modell som verkligen kunde lösa problemen. Här kan man nämna solenergi som exempel var man endast stött kortsiktigt arbete även om solcellstekniken utvecklades redan på 1950-talet. Han lyfter också fram den lineära utvecklingen, att tekniken utvecklas vid sidan av ekonomi och att marknaden är överordnad politiken. Sandén föreslår att politiken skall vara med på ett nytt plan genom att möjliggöra ny teknik med att bygga nätverk, infrastrukturer, visioner och legitimitet. De tankemodellerna vi har är viktiga för samhällsutvecklingen och Sandén anser att det är hoppfullt med kommissionens Green deal och innovationspolitik. Nina Janasik, universitetslektor från Helsingfors universitet kommenterade Björn Sandéns presentation och konstaterade att det är svårt att komma med kommentarer när man i princip håller med allt som sagts. Hon konstaterade att det är på gång en mismatch mellan det som händer på systemnivå, krav för teknikskiften inom en kort tid och å andra sidan vilken analytisk modell vi använder för att påverka systemet. Det finns ett system som har en viss dynamik och så har vi en politisk-analytisk-ekonomisk approach som går stick i stäv med lagbundenheter, ett alternativt ramverk. Janasik lyfter också fram hur den analytiska basen för kommissionens riktlinjer kan utvecklas, underlätta medlemsländernas möjlighet att underlätta det teknikskifte som klimatomställningen kräver. Hon frågar också om det räcker att utveckla dessa två olika referensramar, eller krävs en större omställning? Så lyfte hon även fram covid-19 pandemin och implikationerna av denna, både gällande systemet och byte av approach. Det finns två röster, en som vill snabbt tillbaka till det gamla och den andra som vill föra fram de teknikskiften som behövs för att klara av klimatomställningen. Hon lyfter också fram frågan att alla perspektiv har sina begränsningar, vilka perspektiv skulle fungera som komplement?
Det andra kapitlet som presenterades var Stefan Larssons kapitel om AI. Han frågar sig i kapitlet hur ny teknik påverkar samhället, normativiteten i riktlinjer och konstaterar att Europas väg ser annorlunda ut pga. mjukare styrlinjer. Han konstaterar också att det finns en värdegrund i styrning av AI frågorna; vad är det för typs teknik och hur ska vi förstå den? Man kan inte peka på problem i plattformar eller AI för grunden är mänskligt beteende. Larsson anser också att AI borde delas upp i intelligens begreppet och data, hur man löser problemet. I styrningsdebatten behövs bred kompetens, det är inte det kognitiva som exploderat utan det datadrivna. Han anser även att etik borde styra AI i stället för privacyfrågorna. Hittills sämst reglerat är transparensen. AI utvecklingen har gått så fort att regleringsfrågan är en mycket trögare process. Det här kapitlet kommenterades av Cristina Andersson som är konsult på Develor. Hon konstaterade att hela AI diskussionen har varit väldigt top down, människorna och medborgarsamhället måste med, transparens och AI är svåra frågor i våra tider. Andersson lyfter också fram frågorna kring robotik, vad är riskerna med mänsklig samverkan. I Finland styrs de här frågorna via Social-och hälsovårdsministeriet men påpekar också att andra än ministerierna måste komma med frågor vad robotisering innebär för samhället. Hon efterlyser en bredare diskussion. Och frågar vad är de nästa stegen EU borde ta gällande AI?
Det sista kapitlet som presenterades i webbinariet var frågan om demokratisering och EU av Martin Karlsson. Han lyfte fram hur EU har spelat en framträdande roll för att utveckla medborgerligt deltagande. Karlsson lyfte fram två övergripande frågor från kapitlet i sin presentation. Hur har EU:s institutioner utnyttjat informationstekniken för att få medborgarna med att utveckla demokratin och hur styr EU deltagandet via nätet? Karlsson påpekar också att det finns tre faktorer för att förstå demokrati och teknik. 1) Den politiska kontexten, hur den används och vilka möjligheter finns det? 2) Den socio-teknologiska kontexten dvs. vilka möjligheter skapar den teknik som finns och 3) vilka demokratiska normer som råder. Han lyfter också fram att i EU finns det nu färre men med etablerade kanaler för medborgarverksamhet. Dock har dialogen blivit en envägskommunikation och det finns sämre möjligheter för genomslag. Ida Sulin direktör från Kommunförbundet kommenterade Karlssons presentation och bokkapitel. Hon konstaterade att i år kan man se sambandet mellan EU, digitalisering och demokratin som är inbäddad i EU:s funktioner, en triangel som går att spåra. Hon påpekade också att digitala processer uppfattas som nya, men för att vara legitima måste de bygga på samma demokratiska processer. De digitala lösningarna måste ses som väldigt breda för att de ska kunna nå alla, frågan är hur dessa skall stödas då de digitala färdigheterna är väldigt olika i EU. Förutsättningarna att det finns internet, har lett till en fråga om internets legitimitet, tillgänglighet och rättvisa. Den tas som en självklarhet vilket den inte borde. Värden som måste skyddas – > öppenhet, allmänhet, tillräcklighet samt pålitlighet. Hon ställde frågan om vad gör EU för att säkra internet och vad EU gör för att få input, bottom-up avancemang?